Eftersom att det andra långa inlägget som jag skrev om (Vänner) var så omtyckt så tänkte jag att jag kan skriva en lång text idag om min älskade sköthäst som är såld för ett tagsen.

 

Det hela med min älskling började för 2 år sedan, då jag började rida. Från början så var jag rädd för honom (som alla andra) eftersom att det har gått så mycket skitsnack om denna f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a ponnyn, som "Åh, ska du rida HARRY?! Bara så att du vet så är han skitfarlig, han kommer sparka dig, och bita dig!!!" Osv, osv, osv hela tiden. Och jag då, som precis hade börjat rida, och kunde abolut inget om hästar.. bara att de hade fyra ben och att man kunde rida på dem var ju DÖDTSSKRÄMD och trodde på allt de sa, ABOLUT ALLT. 

 

.. Och jag minns den dagen så väl. Då jag skulle rida Harry för första gången. Jag undrade med min ridlärare varför vi inte hade fått rida honom när vi var så kallade "nybörjare". Hon svarade att Harry var inte en nybörjarhäst osv. Jag nöjde mig med svaret, och usch vad stel jag var på honom. Jag spände mig i sadeln, höll HÅRT i tyglarna och var beredd på att jag skulle flyga av NÄR SOM. Men efter ungefär halva lektionen hade både jag och Harry lugnat ner oss, och det blev faktiskt mer och mer roligt att rida honom då. Jag slappnade av, höll inte så hårt i tyglarna, men var ändå beredd på att åka i backen när som. Och NEJ, jag vågade inte galoppera på honom den första gången jag red honom, NEJ inte efter allt snack om honom. Fick även en så underbar kommentar av min ridlärare som jag ALDRIG glömmer, nej aldrig. Hon sa så här "Ni är så fina tillsammans, ni passar verkligen. Man skulle kunna tro att det är din häst. Han litar på dig, du litar på han."

 

Efter de ridpasset så blev jag mer och mer trygg med honom. Jag började då tro mer och mer på oss. Såg fram emot nästa ridpass då jag skulle rida honom igen. Ridpasset därpå gick lika bra som de första. Kunde slappna av ännu lite mer. Men jag vågade inte borsta honom efter ridlektionen, för att när man var hos honom så på nåt sätt så skrämde han en, för att han ville va ifred. Och de gjorde han genom att stryka öronen bakåt, och bara de gjorde mig livrädd. 

 

Men efter hand så blev jag mer säker med honom. Jag kunde lita på honom, han kunde lita på mig. Åh, det var så underbart... Sedan efter ett tag så blev jag hans skötare, och efter tag så vågade jag såsmåningom rykta honom själv, och sadla honom.

 

Jag åkte till stallet varje dag ungefär, bara för att få träffa min älskade bästavän. Såg fram emot att få ge honom hästgodiset och bara sitta där i spiltan och njuta av livet. Och få känna hans varma och lena päls. Bara vara. Vara där, glöma läxor och allt. Bara här och nu, med Harry. 

 

Såsmåningom fick jag reda på att han var till salu, då brast mitt hjärta. JAG SKULLE ALDRIG MER FÅ TRÄFFA MIN LIVS BÄSTAVÄN. Och jag skojar inte, jag gråter nu när jag skriver detta. Det här var det svåraste steget jag någonsin tagit i mitt liv, att lämna min bästavän. Glömmer aldrig, ALDRIG dagen då jag skulle cykla till sommarhagarna med min nya systemkamera och cyklade dit med ett glatt humör för att få träffa och fota min, min... ALLRA BÄSTAVÄN. Och då var han borta, jag letade runt i hagen och försökte intala mig att han var längst bort i hagen, som han brukade. Jag letade i flera timmar och då kom tårarna. Jag visste vad som hade hänt. Jag visste att jag aldrig skulle få träffa honom igen, att han nu var såld. Till någon annan. Inte till mig, det skulle aldrig bli VI igen, det visste jag.

 

Jag HOPPAS verkligen att han har det bättre där han är nu. Det är han verkligen värd, min älskade ponny. 

 

 

Kommentera nu så blir jag glaaa :)