Idag blir min älskade kanin Trulle hela 5 år. 

 

Ingen vet hur jag har kämpat med honom.. Fick honom 2009 (om jag inte är helt ute och cyklar), då han var rädd för nästan allt och alla. Han hade tidigare levt på en gård i 2 år, där småungarna på dagiset lekte och hade sig med honom. Och min kanin gillar inte småungar, blääääää.

 

Dagen då jag fick honom var jag helt överlyckling.. Äntligen hade mamma och pappa gått med på att köpa honom (dock så skänte de honom, och så fick vi en bur för 50kr.) När vi satt i bilen påväg hem så bubblade det i magen, kommer än idag ihåg känslan, nu ÄNTLIGEN äger jag ett eget djur. Det spelade ingen roll om det var en kanin, hamster, eller vad som helst. 

 

Nu när han är hos mig, är han säkrare i sig själv kan man väl säga. Han är då en utekanin och tillbringar dagarna till att busa och leva livet i hans lilla "inhägnad" där han trivs jättebra. Ett tag (tror 2010), så var han nästan med mig överallt, hela tiden. Kan väl inte säga att han älskade det direkt, men jag var ju inte heller så gammal och visste inte direkt hur jag skulle ta hand om honom. Men jag gjorde iallafall mitt bästa jag kunde...

 

Nu (2012), är han hur lycklig som helst med livet. Jag har väl för det första blivit mer "mogen" med att ta hand om honom och han trivs med livet. 

 

Att en liten kanin kan betyda så mycket kan man inte tro. När jag är med honom och är på dåligt humör så gör han mig alltid glad, alltid. Att det äns finns djur? Så UNDERBARA djur. Det är sjukt. Trulle är som en bästavän, även fast han är liten, och ja. Så skulle jag inte klara mig utan honom..

 

 

 

Du är bäst, plutten.